Tacksamheten för livet just nu

Jag önskar ingen att gå igenom det jag har gjort den senaste tiden.

Att ha flyttat 100mil (från Nyköping till Sorsele) för kärleken och efter 3år inse att jag lever i en relation där vi både har en kulturkrock och pratar helt olika språk,
att leva i hoppet av att bli förstådd och att ångra sin största flytt i livet - det tar tid att processa och acceptera.
Idag har jag ändå kommit en bit, även om det inneburit att gå igenom ett helvete.

Jag är uppvuxen i den regionen som regeringen sitter - därför har jag varit bortskämd med att aldrig varit drabbad, eftersom besluten tas utifrån deras verklighet (som också varit min egen).
Men när insikten kommer ikapp att vi lever i ett land som styrs utifrån en verklighet och ett klimat som inte stämmer överens med HELA landet, då infinner sig en panik.
Upplevelsen, när man ska föda barn och har 16mil till närmaste BB, som STÄNGER över sommaren så man tvingas åka 23mil till Skellefteå eller 27mil till Umeå!?
När resan till sjukhus är 3,5 timmar och man har en halsböld som växer och inte känner sig säker på att hinna fram i tid (oavsett om ambulansen skulle möta upp på vägen).
- Jag gjorde samma resa dagen innan, men blev hemskickad. Då var det inte akut.

Jag fick halsinfektionen våren 2024 där jag möter oron i blicken på läkaren som säger “vi kan inte ge dig mer antibiotika nu, vi måste tyvärr avvakta”
Det blev tre operationer under tre veckors tid i Umeå.
- Den tiden gav mig perspektiv på livet.

Det är inte bara avståndet som är oroväckande, det är kombinationen med ett extremt klimat och långa avstånd som skrämmer skiten ur mig.
Här uppe kan vädret sätta stopp (väldigt mycket oftare än söder om Gävle) för att jag inte bara kan ta bilen och åka.
Är inte motorvärmaren i och uppfarten plogad är chansen väldigt liten att jag ens kommer iväg.
Här är klimatet är avgörande för om jag kan genomföra mina planer för dagen.
För mig är det helt verklighetsfrånvridet.
Allt är så extremt, är det kallt så är det KALLT. Är det varmt så är det VARMT, snöar det så SNÖAR det osv..

Den psykiska smällen är om möjligt ännu värre efter operationerna i min panik att vilja härifrån.
När jag är tvungen att lämna relationen och jag står där handfallen
VAD FAN HAR JAG GJORT MED MITT LIV!?
- jag vill bara tillbaka, tillbaka till mitt gamla liv i sommartorpet i Nyköping - där de bekymmer jag hade då, aldrig ens var ett bekymmer.
Jag har flyttat ifrån mitt hjärta, min själ, mitt före detta jag. Mina vänner - Min familj.

Känslan av att inte vilja leva längre - trots att jag är MAMMA.
Skammen att i min enorma panik, ha både tankar och känslor att lämna mitt eget barn och flytta för att överleva
Utmaningen att försöka att acceptera att jag lever ett liv på någon annans villkor.
Chocken att ha en bipolär Typ 2 diagnos som plötsligt avskrivs!?
Livet är upp och ner.
VEM ÄR JAG?

Där och då, hade jag ändå insikten att det är NU man börjar knarka.
Det är NU “normalt folk” inte orkar mer och tar till substanser för att överleva.
FULLT FÖRSTÅELIGT.
JAG däremot, är till och med för dum för det. Jag plågar mig igenom smärtorna och dämpar dem genom att trycka 10 kexchoklad i ett svep.

Inte nog med krisen som det var, som pricken på i´t förlorade jag min älskade farmor
- min största trygghet och finaste vän i April 2025.
Hon var en glädjespridare och ljusbärare. En kvinna med otroligt varmt hjärta, där alla var välkomna.
En e n o r m sorg, samtidigt som jag känner mig tacksam över all tid vi haft tillsammans.
Hade jag inte bott så långt bort hade vi förmodligen inte haft så mycket kvalitetstid ihop.

Tacksamheten är ändå det som får livet att glänsa, jag väljer att se de ljusa detaljerna som guldkorn i det gråa.
Livet ser mycket ljusare ut idag, även om jag är konstant obekväm och har panik emellanåt för att jag bor på en plats där jag verkligen inte trivs.

Jag har genomgått mängder av terapitimmar under den här tiden.

I min största kris hade jag kontakt med
Lycksele Psykiatri
Kurator
Barnpsykolog
BVC
SOC
Familjerådgivningen

och sist men inte minst:

Kyrkan - Den absolut bästa instansen!
Jag har inte ord för den tacksamhet jag känner för Silvia.
Första kontakten, ett tre timmar långt samtal.
- Jag fick för första gången prata till punkt.
Förmodligen hade hon annat på agendan, men att hon tog sig tiden för mig
när jag verkligen behövde den - det räddade livet på mig.

Jag hade de återkommande frågorna;
“Hur mycket minns en två-åring, om hans mamma lämnar honom nu?” “Vilka konsekvenser får det?”
“Är det bättre att lämna nu, än att testa att stanna för att sedan lämna när han är fem?”
I den paniken jag var i, var det bara BVC och Kyrkan som sa;
Det är okej att ha känslan att du vill lämna Sorsele, men jag råder dig att inte ta ett beslut i panik.
Alla andra sa, NEJ - Tänk inte så, lämna inte - vilket gav mig ÄNNU mer panik eftersom jag bar på en känsla som kändes förbjuden.

Efter otaliga samtal trappades den intensivaste perioden ner och jag började själv hitta mina egna vägar till ett bättre mående.
Jag hade återigen fotograferingen som livlina, det var där jag hittade min gnista.
Jag var inte sjukskriven en dag under min livskris,
den perioden var även jobbet en terapi - för att tänka på annat.

En person som också är väl värd att hylla, är min chef (som jag vet inte vill nämnas vid namn)- som såg mig.
Som erbjöd en plats att landa på och som stöttade mig på sitt sätt när jag hade det som svårast.
Hon anpassade schemat efter mina tider för samtal och var enormt förstående i att jag verkligen gör mitt bästa för att få livet att gå ihop.
Dig är jag evigt tacksam för.
Likaså mina vänner Pia och Kajsa. Var hade jag varit utan er?

Det är genom mina egna erfarenheter jag tar lärdom,
det är därför jag ofta tänker på hur jag bemöter andra - för att jag inte har en aning om vad dem går igenom.
Det sista jag vill är att ge någon något mer än de redan bär på.

Jag hittade Nathalie Steffner, fotade hennes event Exhale i Eric Ericsson hallen i Stockholm .
Jag gick hennes självläkningsprogram 66 - days med Pia Thormälen som coach och fick en enorm självkännedom.
Jag har även tagit del av LUNA-Metoden, som blivit min bibel för att förstå mig själv genom menscykelns alla faser.
Hennes kunskap har hjälpt mig i hela min existens.

Tacksamheten efter allt jag gått igenom är stor (även tiden innan, med allt kring vår sons mage)
Idag är jag medveten och tillåter alla mina känslor att finnas.
Jag känner en trygghet och en tillit till mig själv jag aldrig haft tidigare.
Min roll som mamma är den jag värderar högst, det är verkligen en ära att få vara en del av min sons uppväxt.
Jag bär mitt känslomässiga djup med stolthet
Mörkret skrämmer mig inte längre, jag har förhoppningsvis tagit mig igenom det värsta.
Jag har en enorm förståelse för missbruk och folk som “hamnat snett”
- även en människa med stabil livsstil och goda relationer kan hamna där.
Jag ser inte mina erfarenheter som ett misslyckande, jag tar lärdom av dem.

Idag är jag såklart tacksam att jag BARA är sockertorsk.
Tanken på var jag skulle kunna varit idag, skrämmer mig.
Jag är också tacksam för att jag gett mig själv förutsättningarna för att återhämta mig och läka i min egen takt.
- det är så många avgörande detaljer i hela resan där jag gjort allt ifrån provtagningar för att se vilka brister jag har,
till besök hos terapeuter som jobbar med alternativ medicin. Den kombinationen är A och O för min läkning.

Jag är också tacksam att jag har en fin relation med min sons Pappa
Min högsta önskan är att vi kan kompromissa, att vi hittar en plats där båda tycker att det är okej att bo.
Jag vill verkligen att vi har en närhet till varandra när vår son växer upp.
Ska jag flytta, är närmaste stad 16mil bort - det är inte ett alternativ till varannan vecka liv.

Hoppet är det sista som lämnar en,
jag hoppas innerligt att vi hittar en lösning inom en snar framtid.

Det finns en mening med allt.